Igår förmiddag var jag alltså (som tidigare nämnts) iväg på tävling innan jag avrundade dagen i klubblokalen för att skjuta Korren åt långbågelaget samt träna lite extra. Formen är på topp nu så jag vill ju gärna behålla den fram till Stockholmspilen nästa helg – och då får man inte ligga på latsidan. Istället gäller det att fylla på muskelminnet med så många bra skott som möjligt och försöka automatisera dessa. Det är det man kan falla tillbaka på vid dåliga dagar – att förlita sig på att man ändå har en bra grund att arbeta utifrån med småjusteringar.
Tävlingsresultatet i den fjärde Värmlandsserien är jag mycket nöjd med. Första omgången slutade på 238 poäng – en siffra som verkar förfölja mig. Jag tror att detta är femte gången som jag har lyckats samla ihop just denna poäng på tävlingens 30 första pilar. I andra omgången däremot drog jag till med 253 poäng, vilket är det näst högsta resultatet jag någonsin haft på 30 pilar.
Dock måste jag berätta om en liten tabbe som min snabba hjärna gjorde inför tävlingens 3 sista pilar, när jag låg på 467 poäng. Då jag gick fram till skjutlinjen bollades dessa tankar fram och tillbaka i min blixtsnabba hjärna:
– Åh vad skönt, jag har redan tagit mig över 460-strecket vilket jag ju sa innan tävlingen att jag skulle vara nöjd med om jag hamnade över… Men vänta nu lite, jag ligger inte långt ifrån mitt personbästa (482 poäng), vilket ju också måste betyda att jag ligger ganska nära…
– Nej, tyst, det vill jag inte tänka på…
– … ganska nära klubbrekordet på 60 pilar inomhus för min klass (492 poäng).
– Nej det här vill jag ju inte veta… Fokus på de tre sista pilarna nu och den rätta känslan… Kom igen!
– Men om jag ligger på 467 nu då är det bara, få se, 477… 487… 492…
– Tyst med dig, jag vill inte veta!
– … 25 poäng ifrån att tangera klubbrekordet…
– Helvete! Tyst, tyst, tyst!!! Jag hörde inte det där!
– … och 26 poäng ifrån att sätta nytt rekord!
– Tusan också! Nu vet jag ju exakt vad jag måste prestera! Jag har visserligen haft ett riktigt bra flow den här omgången så det är inte omöjligt, men det faktum att jag nu VET att jag måste ha 26 poäng gör det så mycket svårare! Men okej, kom igen nu! Det här fixar du…
Sen släppte jag iväg det första av de tre skotten, vilket blev en… sexa.
– Åh nej! Nu måste jag ju ha två stycken tior om jag ska lyckas kamma hem det här.
Andra skottet gick iväg och jag visste att det kändes bra, men jag var inte säker på om det var en nia eller en tia. Jag trodde nog att det var tia i alla fall. Så jag tänkte:
– Okej bara en tia till nu, det här klarar du, ett par djupa andetag nu, glöm det som ligger bakom, det här är en ny pil där du ska göra allt rätt.
Tredje skottet gick iväg och jag tyckte nog att det kändes mer som en nia än en tia, men helt säker var jag inte förrän vi gick fram för att räkna ihop poängen. Det visade sig då tillslut att mina pilar hade gett 24 poäng (6+9+9). Alltså landade jag en ynka poäng under klubbrekordet! Jag blev lite bedrövad först, men det gick ändå snabbt över. För det är precis som vår ordförande brukar säga till mig när det har gått extra bra: ”nu vet du att du har det i dig!” Och då är det alltså inte omöjligt att göra det igen :-) 491 poäng är ju ändå 491 poäng – det är ett nytt personbästa och dessutom varken långt ifrån klubbrekordet eller det hägrande och magiska 500-strecket (då man ligger på 25 poäng i snitt per 3 pilar). Det är dit jag vill härnäst. Kanske inte på Stockholmspilen direkt, men gärna innan innesäsongen är över.
Sist men inte minst ska ni få den traditionsenliga resultatlistan från tävlingen också: